fridfiluxx

Arbetslösheten är tuff men jag har inte rätt att klaga då jag än så länge inte gjort allt jag kan för att få ett jobb. Men när man har endast 13 kr på kontot och 8 enkronor liggandes (som jag förövrig måste använda till att köpa en ny nougat till pontus, då jag snodde den han lämnade hemma hos mig för några dagar sen) känner man sig så begränsad. Vänner ska ut i helgen och för första gången på länge ringer folk och faktiskt försöker dra med mig ut, och för första gången på länge känner jag inte ångest och gruvar mig för att dricka alkohol och vara utomhus och vara bland folk jag inte känner. Men min ekonomi säger att just nu har jag inte ens råd att köpa shampoo och balsam, vilket håller på att ta kol på mig. Mitt hår är äckligt. 

Men den här perioden i mitt liv just nu är ändå ganska skön. Jag är som tillbaka på noll, när jag tänker efter så har jag inget viktigt att göra, ingenting som hänger efter mig som jag "verkligen borde ta tag i men det får bli någon annan gång för jag orkar inte" som alla de hundra skolrester jag har haft, under hela högstadiet och så fort jag började första ring samlade jag på mig ett helt skolårs rester. Som jag aldrig gjorde klart. Men nu har jag hur mycket fritid som helst och får sova så mycket jag vill och behöver aldrig stressa mig i säng på kvällarna och det är faktiskt NÄSTAN värt fattigdomen. Jag får ju trots allt försöka njuta av fritiden nu medan jag har den. Så är det.

Såg på statistiken idag att jag hade ungefär dubbelt så många besökare (9) som jag hade förberett mig för. Skulle vara skitroligt om ni kunde berätta vilka ni är. Och om ni inte gör det, vilket jag antar att ni inte kommer göra, så kommer jag ändå att låtsas som att ni har berättat. Men det vore trevligt att veta hur ni har hittat hit. Och som ett fint avslut på detta fruktansvärt tråkiga inlägg så får ni det roligaste jag har på datorn just nu: 

JAG ÅNGRAR MIG! DET BLIR EN SAMSUNG GALAXY ACE!

Varje gång jag klipper mitt hår så jag får en kort lugg bestämmer jag mig för att aldrig någonsin göra om det. Och varje gång luggen har växt ut till den längd att den inte räknas som lugg längre bestämmer jag mig för att klippa mig. Och jag menar verkligen VARJE GÅNG. För någon vecka sen tänkte jag 'let's give it a go!' och så fort jag var klar ångrade jag mig igen. Vad är grejen med det? 

Mina tre veckor på gruppverksamheten som jag har gått till via arbetsförmedlingen har nu gått förbi liksom de två veckor som världens bästa Simon har varit på besök i norrland. Jag hade tänkt prata lite mer om det sistnämnda. 

Än så länge har jag bara varit på 2 konvent, vilket för mig i och för sig är ganska mycket som aldrig har haft möjligheten att åka på konvent utan bara fantiserat och sett på uppcon som en avlägsen dröm, medan Pontus och dom andra har varit på 6-7 stycken. Och det var så de träffade Simon, och har träffat honom på vartenda konvent de varit på. När jag fick träffa Simon för första gången på uppcon 11 förstod jag varför Pontus hade pratat så mycket om honom. Det krävs inte många minuter för att Simon ska hamna på top 10 bästa människor jag vet om-listan. Så snäll och så rolig att det finns inte! På närcon umgicks vi med Simon hela konventet igenom, och det var då vi planerade att han skulle komma på ett besök i norrland för att vara med oss, och inte bara träffas på ett konvent. 

Tyvärr jobbade Simon och kunde inte komma förrän just då Pontus började skolan, och jag började med min gruppverksamhets-tjofs. Men trots detta såg jag till att fixa ett busskort på ett eller annat vis och gjorde allt jag kunde för att kunna vara i backe så mycket som möjligt. På fredagen placerade vi, jag, Pontus, Kenny och Johnny oss i bilen och åkte från backe till sundsvall för att plocka upp vår stockholmare som kommit med tåget. När vi var tillbaka i backe stannade vi hemma hos Pontus (vi pressade ihop oss i hans pyttelilla rum) och spelade Melee tills det blev morgon igen. Simon skulle sova hos oss första kvällen för att Kenny skulle ha tid att göra iordning förrådet som vi sen skulle spendera all vår lediga tid på.

När förrådet var färdigstädat och inrett med en tv, några tvspelskonsoller, en soffa och ett soffbord och några madrasser på golvet kunde Simon börja bo hos Kenny. Vi spenderade varje kväll hos Kenny och spelade tvspel, åt godis i onaturliga mängder och kollade på film. Jag fick bråka med min syster lite nu och då för att få lov att låna hennes busskort mot att hon fick de pengar som krävs för att åka bussen mellan öhn och strömsund. Men det var det värt, att vara i backe med Pontus, gänget och Simon är något av det roligaste och mysigaste jag har gjort på riktigt, riktigt länge. När Simon åkte hem igen efter två veckor hos oss hade det redan börjat kännas som att han bodde här och skulle fortsätta vara med oss jämt framöver. 

Jag har aldrig sömnproblem. Det kan ta en stund för mig att somna vissa kvällar, nästan bara när jag är ensam, men annars så somnar jag alltid snabbt, sover djupt och vaknar aldrig förrän det är dags att kliva upp. Tur för mig också, att då är sömn bland top 3 på det absolut bästa jag vet. Men de senaste dagarna har varit rena helvetet, tack vare en mystisk blandning mellan en förkylning och feber. Om jag inte vaknar av den fullständigt vidriga smaken i käften som föds ur att jag måste andas med munnen för att näsan är igenbommad så vaknar jag av världens segaste huvudvärk.

Och när jag vaknade strax före 4 inatt tänkte jag att den här huvudvärken kan inte vara något annat än en signal på att SNART DÖR JAG. Jag väckte min prins som låg och sov bredvid mig och hoppades på att han hade mer värktabletter med sig men det visade sig att han hade redan ödslat sin sista på mig tidigare, och han somnade om. Jag släpade ner mig själv med ett dåligt samvete men med instinkten "jag måste överleva" till husvärdens kök och rotade nästan igenom alla hyllor och skåp, tills jag hittade alvedon som jag smugglade med mig på mitt rum. Tack alvedon för dina magiska, helande krafter! 

När jag fortfarande inte kunde sova trots att huvudvärken hade besegrats låg jag bara och tittade på Pontus medan han sov. Mitt hjärta, det finaste jag har. När klockan slagit halv sju startade Pontus alarm och det var inte förrän då jag äntligen började bli trött. När prinsen lämnat mig och mitt hem för att gå till skolan och sedan åka till backe somnar jag snabbt men hinner inte sova i mer än 2 timmar innan jag vaknar av att jag har förbannat ont i röven. Alltså WTF SERIOUSLY? I röven? Jag ger upp.

Så nu sitter jag här och gnäller och vet inte vad jag ska fylla den här dagen med. Det blir antagligen köttbullsmacks-ätande och Fire Emblem-spelande. Så jag kommer iallafall ha en bra dag!

1. Dåliga clip-ons. Att köpa löshår på rapunzelofsweden.se är som ett jäkla lotteri ibland, och sist jag köpte ett paket hår fick jag clips som inte går att knäppa igen om du har fler än 3 hårstrån fastclipp'ta. Det gör mig så frustrerad att jag vet inte vad jag ska ta mig till ibland.

2. Att ha övertaget och ledningen i en melee-match mot en motståndare som helt oväntat gör världens comeback och så förlorar jag. Jag är aldrig en så dålig förlorare som då.

3. Att titta i spegeln och tänka "nämen hey! jag är riktigt snygg idag, det måste förevigas med några egobilder!" men kameran visar en helt annan bild än vad spegeln gör.

4. Att titta i spegeln och tänka "nej? neeej?! NEEEEJ?!"

5. Att jag för tillfället inte har någon musiksmak alls. Jag vill lyssna på musik, men ingenting, INGENTING duger just nu. (förutom Melissa Horn, men det är bara i smyg, ok?)

6. Att även om jag inte ställer några krav så tycks vi inte duga.

7. Att jag har lagt på mig något kilo under de senaste veckorna. Men det är egentligen okej.

8. Att jag borde duscha, fast jag verkligen, verkligen inte vill. Det är så tråkigt och jobbigt och tar sån jävla tid.

9. Att det är så himla dyrt att åka buss. Att allting är så himla dyrt just nu egentligen. Att jag inte har några pengar helt enkelt.

10. Att jag inte kan spela gitarr. Jag skulle kunna ge min högra arm för att kunna spela gitarr (HAHA). Det skulle vara det ultimata tidsfördrivet för mig när jag är ensam och sentimental och känslig och sånt.

Bara för att jag helt enkelt älskar den här bilden!

Eftersom jag blev anfallen av en vresig feber-attack igår, som förövrigt var kanske den värsta febern jag haft när jag hade så ont i ryggen att jag trodde jag skulle börja gråta, så valde jag att stanna hemma en dag extra oavsett hur jag skulle må (och lite kanske för att världens bästa simon åker tillbaka till stockholm imorgon och jag vill inte missa chansen att vara med honom sista kvällen i backe för något i hela världen typ). I väntan på att pontus ska komma hem från skolan sitter jag mest och kickar ass på melee och dricker juice. Jag känner mig så oerhört viktig.

Nu vet ni det.

När man öppnar min garderop kan man vid första intrycket tänka att man har öppnat porten till ett svart hål på jorden då 98% av mina kläder går i nattsvart. Och så har det nog varit i flera år. Svart är säkert, svart är tufft och svart passar till allt.

Men förra veckan fick jag en jättefin lila (världens bästa färg) handväska av pappa i samma veva som jag fick pikachu-klockan, samma dag som jag köpte en rosa palestinasjal på dollastore. Och i fredags beställde jag röda och blåa hårslingor från bluefox.nu. Jag känner mig så sjukt vild och vågad.

Okej jag ångrar mig. Jag vill inte alls ha en iPhone, inte det minsta längre. Eller, det beror helt på hur femman kommer se ut, som ryktas ska släppas nu i september eller oktober (fast det sa's också att den skulle släppas i augusti, så. ja.) men om man jämför iPhone nu med dagens androider... förstår jag inte hur man kan vilja ha en iPhone riktigt längre. Min prins frågade mig så fort iPhone kom på tal "vad är det med iPhone som är så mycket bättre än allt annat?" och mitt svar var inte mer slående än "... dom är snygga". Utseéndet går före allt, vetni. Just nu blir det att vänta på iPhone 5 eller satsa på en HTC eller en av Sony Ericssons senaste modeller (WALKMAN. Jag DÖR utan en bra musikspelare).

Det här med att ha något att kunna ringa folk med är inte högsta prioritet.

Det slog och skar och rev och gjorde bara fruktansvärt ont när saker och ting helt plötsligt sjönk in efter nästan precis ett halvår. Natten mellan den femte och sjätte mars detta år kan ha varit det mest fruktansvärda jag har varit med om, men det har inte känts så jobbigt som jag hade förväntat mig förrän IDAG. Sex månader senare sitter jag på en buss och vet inte vart jag ska placera mina känslor, försöker som om det vore på liv och död att inte släppa förbi en enda liten tår. Den rädsla och oro som borde ha fyllt min kropp då visade sig så sent som idag. Jag är livrädd.

Det första jag tänkte imorse när jag hade insett att väckarklockan ringer för att jag faktiskt måste kliva upp och inte för att bara tala om för mig att nu är det den tiden på dygnet då vanliga människor kliver upp var att jag är redan hur less som helst på att inte få sova precis hur länge jag vill. Jag är inte van vid att kliva upp när jag inte vill längre, jag är inte van att kliva upp när jag fortfarande är trött! När jag har planerat att göra något under dessa arbetslösa månader har jag ställt ett alarm och förberett mig för att kliva upp vid den tiden. Men när klockan ringer har jag bytt personlighet iochmed att jag en gång somnat och då tänker jag inte annat än alla svordomar man kan tänka sig och att jag tänker då minsann inte kliva upp. 

Idag är det tisdag, och det är min ANDRA dag på gruppverksamheten som jag går på nu. Jag GÖR något om dagarna. Jag har tider att passa, jag ser levande, riktiga människor och jag går utanför dörren med fler anledningar än att gå och köpa godis och sånt. Jag har en anledning att ta på mig smink och äntligen få fluffa håret ♥♥♥ och göra mig fin helt enkelt, även om det inte är mer än tre timmar om dagen på ett ställe där 97% av alla andra deltagare (vad är vi? åtta, nio personer kanske?) är människor jag känner och har träffat hundratals gånger. Min andra tanke imorse var att vi får iallafall gratis frukost. Helt plötsligt var det tusen gånger mer värt att kliva upp, för allt gratis är gott. Men hur jag ska överleva uppstigningar innan kl 10 i tre veckor framöver blir spännande (vill inte ens tänka på hur jag ska orka ha ett jobb). 


God natt.  

Äter köttbullsmackor, tittar på vänner, gör önskelistor och myser i min prins kvarlämnade kläder. Om ni undrade vad jag gör "nu för tiden" alltså.

Hur kommer det sig att allt smink alltid, ALLTID, tar slut samtidigt?!

Med min budget blir det att bunkra upp med klet och kladd nästa gång jag besöker östersund. H&M, here i come. 

Nästan varenda vaken timme jag och Pontus har haft tillsammans de senaste veckorna har vi ägnat till att kolla på vänner. Serien. Igårkväll låg vi i min säng och kollade på min dator i flera timmar.

Något av det första Pontus sa när han kom hem efter skolan idag då jag inte ens klivit upp ännu var "Du... om, om vi ska kolla på vänner på din dator igen får du ha datorn i ditt knä. Annika berättade idag på arl'en att om en kille har datorn i knät kan det bli fel på pungen!"

Jag tyckte att det var så himla, himla sött. På något jättekonstigt vis.