fridfiluxx

Det är svårt att få motivation till att ens visa att man finns när man inte ens klarar av sin egen spegelbild. Klarar inte av att äta mat som är god, se en film som är bra, sova i en säng som är skön, vara med någon jag tycker om, att ens skratta, som om ingenting hade hänt. Kan bara stirra in i de där ögonen och undra vem är du? Du är äcklig. Ditt hår är äckligt. Ditt ansikte är äckligt. Din röst är äcklig. Din hud är äcklig. Du som undrat så länge vem du verkligen är, här har du, varsågod. Du är inte längre bara en nivå under alla andra, nu finns du inte ens på kartan längre. Du är så jävulst bortskämd fast egentligen förtjänar du ingenting.

Ja, där fick jag för att få ha en så bra och fin dag som igår. Idag startar jag dagen med att försova mig, hann inte duscha, träna yoga eller ens äta frukost. Klockan hann bli 10 innan jag drog på mig ytterkläderna - då min vinterjacka gick sönder. Dragkedjan vill inte kramas längre, och jag hittar INGEN ANLEDNING till detta. Efter flera minuters slit och riv får jag till det, springer ut och kastar mig på cykeln innan jag trampar iväg. Självklart hann jag inte med att tänka på att det var världens frost och dimma imorse mitt i all stress, men det fick jag lära mig den hårda vägen när jag tappade kontrollen över cykeln vars hjul tappat fäste på marken och gled framåt fast jag svängde åt höger och jag gjorde världens fetvurpa i nerförsbacken vid La Marée. Hade inte längre någon kontakt med cykeln när jag fann mig själv på marken med ansiktet mot den frusna asfalten. Någon ung utländsk tjej gick just förbi mig och stannade och frågade "allt bra med dig?" och jag skrek "NEJ?! IDAG ÄR EN SÅN DAG DÅ VÄRLDEN SKULLE SE BÄTTRE UT OM JAG FICK LIGGA HEMMA OCH SOVA HELA DAGEN!". Inombords. Jag svarade "jadå! ingen fara!" och hoppade upp på cykeln och låtsades som att ingen skada hade skett medan jag cyklade iväg med en värkande höft och ett cykelstyre som satt sig helt på sniskan. Ville bara gråta och åka hem och hitta "reset" knappen för den här dagen och börja om bara.

Sen att jobba idag. Har aldrig känt mig så klumpig, så fort jag håller i någonting så dröjer det inte länge innan grejerna har hamnat på golvet. Och jag har halkat med fingrarna på kassa-apparaten och fått kunder att vänta för länge flera gånger, har under hela dagen bara känt mig dum och ivägen. De 4 timmar som igår kändes som en halvtimme kändes idag som minst 8 och jag tittade på klockan hela tiden. Kände verkligen att jag inte orkade någonting, att bara stå upp var så jobbigt att det inte gick att tänka på något annat. Dagens brist på klementiner och yoga kanske tog ut sin rätt på mig..

Fixade cykelstyret och cyklade hem när jag slutat, pappa ringde och gav mig en halvtimma åt att äta lunch och packa innan jag skulle åkt till öhn. Slängde fram en billypizza och dränkte den i bearnaisesås och började äta. Såg på facebook att det lilla missöde jag utsatte mig själv och mina medmänniskor för i fredags (helt i onödan dessutom..) inte hade lagt sig helt än. 100-kronorsmobilpengarkoden jag sålde till min syster medan jag inte trodde att man skulle kunna få gratis internet om man laddade med en 100 och en 200 visade sig inte fungera. Jag rotade rätt på koden och vände upp och ner på mina skräpkorgar (äggskal, mandarinskal, sylt, och papper med saker vi inte ska prata om låg nu över hela golvet). Hittade lappen, och provade den. DEN ÄR REDAN ANVÄND. ÅÅÅÅÅH 100 kr åt helvete och syrran bara kaxar på om det som att det är ju inte hennes problem nu. Sen ringde pappa mitt i maten och ba "nu hämtar vi dig! gå ut nu för farmor har bråttom!" så jag slänger min halva pizza och raffsar ner lite random kläder i min halvpackade väska. Pappa stormar in i rummet när han kommit till huset och säger att jag får åka till öhn ikväll om jag vill istället. Yes. Synd på billypizzan jag fick slänga bara.

Nu ska jag iallafall gå till Maria och träffa Carro och Marcus. Något fint som dagen har att bjuda på åtminstone, om jag inte blir påkörd och dör på vägen dit. Hej!

 

Det känns lättare att ha en tatuering som betyder något. Som jag står för. Självklart tycker jag ju att körsbärsblommor är hur fina som helst och min tatuering är skitsnygg, men jag kommer aldrig kunna ångra att ha något som betyder frihet och kvinnlig styrka på min kropp. Inte ens om jag mot all förmodan skulle tycka att den var skitful i framtiden. Men den här tatueringen är verkligen jag. Som om den skulle ha suttit där hela tiden. 
Och snart är det dags för en ny tatuering, som kommer bli skitfin! LÄNGTAR!

 

När jag vaknade imorse kunde jag inte stänga ögonen igen. Jag ville inte. Kanske berodde det på den chockerande upplevelsen av att ha ett alarm som inte går att tysta innan man löst 2 mattetal (laddat ner bästa appen på min nya mobil som förövrigt gör stora framgångar i att överleva längre varje dag nu). Men det var bara så himla skönt att kunna ligga i sängen en stund utan att somna om, veta att det är 20 minuter tills jag måste kliva upp men att jag inte skulle sova mer. Det var som att få en sovmorgon for free, typ. 

Sen har dagen bara rullat på som inget annat. När jag kom till jobbet några minuter över 10 kändes det som att det tog en kvart innan klockan hade hunnit bli 12. Och sen en kvart till tills klockan hade blivit 14 och min mamma kom och hämtade mig för att ta en fika. Jag blev så himla, himla glad när hon ringde mig förra veckan och sa att vi skulle ta en fika någon dag. Jag träffar min mamma så himla sällan, idag umgicks vi för första gången sen juli. Och då råkade det vara födelsedagskalas det handlade om, så det var nog ett par månaders mellanrum från gången vi träffades innan det. Så det kändes bra att få träffa min älskade mamma idag. Sen blev jag bjuden på middag på Sibylla av världens bästa Marcus, sen bjöd kvällen på mys och trevligt prat med Carro och Marcus at Marcus place.

Skönt att vara utanför dörren igen.

Nu har jag lekt färdigt med min bloggdesign för idag. Är lagomt nöjd, japp. 

Även fast jag vet att jag inte kommer kunna sova så ska jag nog gå och lägga mig snart. Att sitta och stirra in i den här lilla datorskärmen lär ju knappast göra några underverk för helgens bristande sömnighet. Drömde mardrömar igen natten mellan fredagen och lördagen, så pass att jag vaknade hyperventilerande och skräckslagen, och hade lyckats väcka Pontus för att få en trygg kram innan jag själv hade vaknat. När jag insett att jag var i verkligheten igen låg jag redan i hans famn och även om jag blev så obeskrivligt lättad av att veta att han ville hålla om mig, kunde jag inte få chocken att lägga sig och besvikelsen över att dessa drömmar kommer tillbaka.

Jag drömmer att Pontus slår mig. Den absolut finaste och underbaraste människan jag någonsin träffat. Att det är han som håller fast mig, att han låser in mig och säger att jag ska dö, att jag aldrig någonsin kommer komma härifrån. Att han tycker om att skada mig. Jag blev inlåst i ett rum med röda väggar och jag insåg i drömmen att det var en dröm. Panik och ångest som inte går att beskriva var det enda jag bestod av medan jag tänkte "det är en dröm det är en dröm snälla frida vakna nu, snälla vakna det är bara en dröm snälla låt mig få vakna" men jag vaknade inte. Jag vaknade tillslut av ljudet av mina egna höga oh osammanhängande andetag (om husvärden hörde lär hon ju inte trott att jag sov, om man säger så). Jag kanske behöver hjälp med det här. Jag får tacka för att det inte händer ofta, men när det väl händer är det så jobbigt att jag vet inte vad jag ska göra. Vi får se hur det går. 

Fast det är ju i och för sig inte anledningen till att jag inte kommer kunna sova ikväll. Det beror nog mer på att jag sov till 11-12 idag, heh. 

Ska ge sömnen ett försök nu. Upp och göra mitt bästa på praktiken imorgon!

Eftersom jag lever som isolerad, hemma hos mig utan någon som helst kontakt med omvärlden just nu så hade jag bara tänkt berätta lite om vad som händer kring mig nu för tiden.

Det har varit öken här på senaste tiden, jag vet. Jag känner bara inte för att dela med mig av mitt liv längre, känner ingen motivation och hittar ingen anledning eller ork till det. Förrän nu.

Jag har varit trött på datorer och internet på senaste tiden, less på att jag har ägnat timmar åt att bläddra igenom hundratals statusuppdateringar på facebook som jag ändå ger BLANKA FAN I om jag ska vara ärlig, less på att berätta saker här som egentligen inte spelar någon roll och skriva om saker som ingen kommer lägga något vidare intresse vid och så. Men jag överanalyserar ju precis vartenda ord jag trycker ut här, är helt vansinnigt noga med vad jag ska skriva och inte skriva så tillslut orkar jag inte skriva någonting istället. Och det är ju lite synd, det bästa med att blogga tycker jag är att kunna titta tillbaka. Ha sitt liv i ett litet arkiv och kunna titta på vad jag tänkte, tyckte och kände den dagen och under den där tiden. Men jag antar att jag blev rejält bloggskadad i våras när var lite för ärlig när det gällde en viss person och nu gör jag väl allt jag kan för att undvika att råka bara antyda till något som någon anonym liten jävel kan komma och gnälla på. 

Men jag hade ett nyårslöfte i år, ett enda, så jag vill verkligen hålla det nu. Att aldrig låta oviktiga människors tankar och tycken om mig påverka mina handlingar. OKEJ DÅ KÖR VI!!!1

I måndags sprang jag till ica så fort dom hade öppnat (eller okej, jag hoppade av backe-bussen, lunkade hem, satt vid datorn en stund, frös, kröp ner under täcket för att värma mig och tvärsomnade och sov till kl 13. SEN gick jag till ica) och hämtade ut min nya favoritleksak. Sprang till skolan och kidnappade min prins och släpade hem honom till mig för att sen ägna - utan överdrift - hela kvällen till telefonlekande. Ladda ner appar, göra fint, joxa och dona (bara att få facebook att fungera riktigt i telefonen var ett rent helvete). Gav pontus NOLL uppmärksamhet under hela kvällen. Bästa tjejen, japp!

Men iallafall. Nu har jag haft denna mobil i 4 dagar och jag har redan ibland ångrat mitt köp. Mobilen är snygg, skön att hålla i, har en underbar skärm och har precis alla funktioner som jag kräver i en mobil och mycket mer, men allt detta känns bara förgäves eftersom batteritiden är så fruktansvärt usel. Jag måsta ladda min telefon varje kväll, och det är inte för att det är lite batteri när dagen närmar sig sitt slut, utan för att under dagen har mobilen DÖTT av batteri-brist. Den överlever inte ens en dag och nu när jag har praktik om dagarna har jag inte tid (eller tillåtelse) att leka med min telefon. Den dör alltså av att bara vara i vänteläge. Det förstör ju liksom allt...

Fast Simon (som är i backe just nu!!!!111 HYPERLYCKA) sa att hans galaxy ace var likadan i början, men att efter ett tag började batteriet tåla mer så man kanske helt enkelt behöver värma upp det. Och det hoppas jag verkligen, annars har jag en Samsung Galaxy Ace till salu. Suck.

Insåg just när jag läste den blogg jag läser allra mest att min panna är så jävulskt hög på min header. Det är liksom 50 procent av ansiktet är panna. Men jag tycker faktiskt inte att det ser så sjukt ut. Megan Fox har ju en skithög panna hon med, men inte är hon ful för det (råkar ju till och med vara top 3 snyggaste kvinnovarelser som går på vår jord).

Jag är relativt snygg iallafall.

Det är någon jag inte har haft någon som helst kontakt med sen jag gick i mellanstadiet, ändå känns det obehagligt och otäckt, nästan overkligt. Att livet ska berövas från någon som är så ung, så nära inpå, någon som man har pratat och skrattat med och bråkat med och har minnen med.

Jag var bestfriendsforever med Mikaels lillasyster Elin i låg- och mellanstadiet. När vi var hemma hos henne brukade vi bråka och busa med Mikael och hans kompisar, som var några år äldre än oss. Och ibland, när Mikael inte var hemma brukade vi smyga in på hans rum (trots den mycket stränga förbjudan, och rädslan för att bli upptäckt) och titta igenom hans stora pärm med pokémon-kort. Det var strikt förbjudet, men ack så spännande, han hade ju alla! Det hände att vi tog ett kort någon gång, jag tror jag har kvar en Espeon som Elin sa åt mig att jag fick ta. Han hade ju flera stycken. En gång tittade vi på hans pokémon-kort tillsammans med honom och han gav mig en hel hög med energi-kort, för att vara snäll. Mikael var den person som lärde mig spela SSX riktigt, spelet som var anledningen till att jag önskade mig ett playstation 2 i julklapp och började spela tvspel på en helt ny nivå. Jag minns Mikael som 'storebrorsan' som spelade hur tuff och häftig som helst men då och då när han kände för det visade han riktigt snälla och omtänksamma sidor. 

Minnena med Mikael är inte många då jag och Elin slutade umgås i högstadiet, men detta räcker gott och väl för att det ska kännas så hemskt. Att någon man har pratat med och sett i ögonen inte finns längre, han är död och vi lever och det är bara så orättvist. Jag får ett helt nytt perspektiv på livet samtidigt som jag inser lite till, att människor är så sköra, ömtåliga varelser. Ett liv är ett liv, och inte mer, och jag kommer ägna många stunder framöver med att tänka på Mikael och hans familj, samtidigt som jag kommer vara tacksam för de nära och kära som jag får ha kvar hos mig.  

Vila i frid, Mikael Eriksson.

Jag överlevde min första dag och det var inte tack vara min tapperhet, mitt mod och vansinniga styrka, utan för att herregud vad jag trivs. Personalen är jättetrevlig och det är bara så mysigt att vara där och hjälpa till. Har varit nervös och pratat med bebisrösten hela morgonen bara för att jag är åh så ovan mycket kontakt med människor jag inte känner men jag känner mig redan avslappnad. Tog ett telefonsamtal på dag ett gjorde jag också, kände mig hur modig som helst och framför allt ansvarsfull när jag bara lyfte på luren och "bomiljö frida?". Hihi. 

Ska se om jag känner mig lika fantastiskt peppad om precis två månader då praktiken är slut.

Nu cyklar jag iväg på min x-racer 2000 för att påbörja min praktik. Önska mig lycka till, tack.

Hej!

Okej. Jag kan inte hjälpa det, trots att jag hatar att få blommor men tycker att det är okej på födelsedagar och när jag tog studenten (då jag fick en hel trädgård att ta hand om. och ändå överlevde de inte veckan ut?) så kan jag inte hjälpa att tycka att det var så fruktansvärt romantiskt att hitta en bukett röda rosor och en ask med hjärtformade chokladbitar utanför dörren. Man är ju tjej, trots allt. Och en väldigt romantisk sådan också. Jag bara önskar att dessa rosor aldrig skulle kunna vissna (fast chokladasken mötte sitt öde först trots allt). Det var bara så himla fint. 

Tack Pontus ♥

"iPhone 5" lanserades i tisdags och besvikelsen är obeskrivlig. Här hade jag väntat mig något från apple som skulle vara värt att lägga på önskelistan, en sprillans nydesignad iPhone 5 med funktioner som det mänskliga sinnet inte hade kunnat förvänta sig, och det som lanseras är... iPhone 4s, en liten söt uppdatering på 4'an, som inte är mycket mer än en uppdatering på 3'an. 

Fast vad bryr jag mig egentligen, som skickade efter min efterlängtade samsung galaxy ace i måndags! Får väl hämta ut den nästa vecka eftersom jag åker till backe om en timme. Och på tal om det så har jag VERKLIGEN inte tid med att sitta och blogga om saker som bara berör mig.

YEEEES!

Jag är så less på det här med att vilja men inte kunna. Kunna men inte vilja. Borde inte göra så men jag kan inte göra något annat. Borde göra så men jag kan bara inte. 

Gör vad som helst för att slippa det.

Hittade ett nytt (svenskt?!) band idag som jag fattat stort tycke för trots att det är lite emo-cry-cut över deras musik, men jag tycker att de är riktigt bra och deras texter tilltalar mig mer än vad någon låttext har gjort på riktigt länge.