fridfiluxx

Jag tänkte att vi skulle prata lite om fejjan idag. Communityn som alla använder men det känns inte riktigt som att någon gillar den. Det är världens hype just nu, överallt och ingenstans, på att klaga på sina facebookvänner. Och jag är inget undantag heller, jag spyr galla över mina facebookvänner på sidor där ingen vet vem jag egentligen är. Facebook är ju egentligen fantastiskt, hur hade man annars kommit så långt? 500 miljoner användare kan ju inte ha fel. 

Men efter veckor, och veckor, och veckor med plågsamt tråkiga, onödiga, ingen-bryr-sig-statusuppdateringar från personer som kompisens schyssta släkting eller den där halvbekanta, trevliga personen och sådanna personer som man är alldeles för snäll för att ta bort, blir varje minut av detta facebook'ande bara mer och mer frustrerande. Jag ger liksom blanka fan i om du sitter på bussen på väg till stan. Eller att du just har hängt upp tvätten och ska gå och lägga dig, precis som du skrev igår, och i förrgår, och dagen innan det. Och listan toppas med en stjärnklar etta; dessa ständigt återkommande, kryptiska, mystiska och dystra uppdateringar om hur svårt allt är. Bryter jag datorn på mitten någon dag är det dessa människors fel.

MEN HERREGUD VISST ÄR DET LÖJLIGT ATT STÖRA SIG PÅ NÅGOT SÅNT? Hur meningsfulla liv kan vi ha om vi sitter och ägnar massa energi åt att tycka att alla är förjävliga? Ta bort facebook? Ta bort alla vänner? Så gärna så. Om det inte vore för att i dagens samhälle känns ett inaktiverat facebook-konto som ett socialt självmord. I somras fick jag ett tokryck och raderade hälften av mina vänner, gick från runt 300 till 150 alltså, för att jag ville inte vara VÄN med massor av människor som jag inte bryr mig om alls eller som inte bryr sig alls om mig. Min facebook blev mer privat, ungefär. Men facebook fungerar inte så, ordet 'vän' kan inte ha samma betydelse *in real life* som på facebook. Och så la jag tillbaka alla jag tog bort för snart ett år sen. Så nu kryllar min vägg av statusuppdateringar som får mig att vilja slå pannan i tangentbordet. Och så får det vara. 

Men att hata facebook kanske bara är en trend, jag vet inte. Eller håller facebook på att dö ut? Knappast. Det löjliga hatet mot sina egna facebookvänner växer, men det gör också användartalet. Blir intressant att se hur Google+ planerar att ta över alla facebooks användare (för det kommer dom göra, garanterat. Det är ju GOOGLE). This is going to be interesting.

Och jag har inte ens mens liksom. Jag måste ju hata mig själv. Jag ska nog gå och försöka lugna ner min våldsamma hunger efter allt detta med lite äggmackor och varm o'boy. Ni kan sova vidare ni. God natt.

Så jag köpte lite lösögonfransar för några dagar sen... 60 par för att vara exakt, för ungefär 70 kr. Och till min stora förvåning så var dom inte stenhårda och plastiga, kvaliten är bra! Ebay ♥

Jag hade ingen aning om att jag var 'annorlunda' förrän jag var hela 14 år faktiskt. Jag visste att jag hade som en liten skål i bröstkorgen, jag hade märkt det när jag duschat liggandes och sett att det samlats vatten i bröstkorgen som inte runnit bort förrän jag ställt mig upp. Men jag trodde inte att det var något onormalt alls. Men när min dåvarande pojkvän kramade om mig bakifrån kände han att det var något konstigt med min bröstkorg. "Oj, men. OJ? Det går ju inåt?" sa han och lät sina fingrår åka ruschbana upp och ner för min bröstkorg. Han sa att han aldrig sett något liknande.

Och där förvandlades den vanliga 'skålen' som jag tyckte var lite rolig till något som skulle gnaga på mitt självförtroende i flera år framöver. Var jag annorlunda? Var det fel på mig? Som en känslomässigt instabil och osäker 14-åring började jag hata min kropp. Gud vad äcklig jag var. Jag ser ju helt störd ut, tänkte jag medan jag stod framför spegeln och försökte pressa in mina utvikta revben mot kroppen. Jag frågade mig själv om det inte räckte så illa som jag redan var, nu skulle jag vara missbildad också. Jag kände ofta, och ibland gör jag fortfarande det, att jag inte är hel. Att jag är ett undantag, att jag har en defekt som aldrig kommer kunna göra mig till en helt normal, snygg tjej. 

Jag började prata med min mamma en dag om det, som sa att sådär har jag varit sen jag var liten, men att det har växt med åren. Hon ville inte säga något åt mig, hon ville låta mig upptäcka det själv så sent som möjligt för att slippa det dåliga självförtroendet jag skulle få så länge det bara gick. Men att inse att man har en ren missbildning vid 14 års ålder var helt fel tidpunkt. Hur jag tog reda på att denna missbildning har ett namn minns jag inte, men jag hittade forum och trådar på internet där folk som led av samma sak kunde diskutera. Jag läste trådarna, men jag kommenterade aldrig. Jag fick veta att detta går att 'bota' med en operation, och redan där och då kände jag att saken var klar, detta ska helt enkelt åtgärdas. Trots de mardrömslika priserna och operationer som går ut på att bryta revbenen och med ett enkelt uttryck - göra om och göra rätt.

Men med åren har jag inte bara insett att jag kommer aldrig ha råd eller kanske ens våga (för att inte tala om hur länge jag får leva som handikappad och inte träna, lyfta på saker eller röra mig allt för häftigt) utan också lärt mig att tycka om mig själv som jag är - helt enkelt för att annars skulle jag inte stå ut med mig själv. Det är klart att jag inte är NÖJD med mig själv, jag tittar fortfarande i spegeln och önskar att jag hade fått se annorlunda ut, men jag mår inte ens en fjärdedel så dåligt av det som jag gjorde för några år sen. Det jobbigaste med min bröstkorg idag är väl att det känns som att brösten sjunker ner i gropen och försvinner och istället framhävs mina revben. I vissa väldigt tajta tröjor ser det ut som att jag har fyra bröst nästan. Och att det är jättesvårt för mig att ha en bh som sitter bra. Såhär ser jag ut;